För vem skulle kunna tro att jag med några få månaders ridning bakom mig vinner min första western horsemanship över andra mycket mer rutinerade ekipage. Att rida ärevarvet i samlad galopp och frugan på läktaren kändes sjukt stort.
Sommaren 2012 hade hon sin quartervallack Felix hemma hos oss. Joanna är en mycket orädd och framåt tjej och många av hennes egenskaper är jag sjukt imponerad av. När jag hörde dagens fråga så var det första jag kom att tänka på den sommardagen när vi red mitt ut i skogen. Joanna först på sin Felix och jag efter på Pepper.
Jag har sedan 12-års åldern varit hopprädd efter att hoppat stillastående över ett 1,20 hinder på min dåvarande sköthäst Pride Supreme. Olyckligtvis hamnade jag framför sadeln efter hindret och där kom hopprädslan som en blixt från skyn. Jag travar inte ens små låga kryss, tycker det är jätte otäckt. Så åter till den varma sommardagen med Pepper.
Vi kom till ett ställe i skogen med flertalet små diken. Joanna satt där barbacka och med endast grimma och grimmskaft och hoppade fram och tillbaka. Jag tog mod till mig. Kramade om benen, höll ena handen om hornet och förde den andra handen med lös tygeln framåt. Blundade och litade på Pepper och vad hon hoppade! Mjukt, försiktigt dike efter dike. Dock bara i skritt MEN jag är så stolt över mig själv att jag vågade. Detta låter som en liten fjantig bagatell för er som läser men för mig var det något stort.