Varje höst duschar jag bort sommarsmutsen och sätter svansarna i påse. Hur som hellst så var det Magic som var först ut i år. Och jag kan inget annat att säga, jag blir så glad när jag ser honom och han växer i mina ögon för varje dag.Dock är jag lite tjurig över det snygga Mark Todd täcket slutar på halva rumpan! Jag får prova det på Pepper någon dag och se om det passar henne istället.
Vilken tur jag har. Beställde Rosas licens i söndags,fick det idag onsdag och på fredag går anmälningstiden ut för SWR KM. I år förväntar jag mig inget utan bara är kul att få vara med. Men om man jämnför mot oktober förra året har jag mer styrka i mina ben, mer ork och krafft men ist är min kondition lika med noll och har mindre ridningen i ryggsäcken. Lite roligt att jag väger mer nu 6 månader efter graviditeten mot sist då jag var gravid i v.20! Då fick jag på mig mina showchaps vilket jag inte får nu haha Bild: SWR km 2012 jag och Munsboro Rosa Morgonpromenad innan frukost sägs förbränna fett. Undrar om det stämmer. Idag fick jag förmånen att komma ut tidigt, se solen gå upp, fåglarna kvittra och vandra längs de frostfrusna gärderna. Kallt, -2 är nog tid för att plocka fram mössan. Sakta men säkert knyter jag allt starkare band till magic. Han har alltid kommit i lite skymundan. Pepper är min nummer ett. Vi är ett enda hon och jag. Det går inte att beskriva. Nu står vi dock med ovissframtid och sorgen gräver sig allt djupare. Två hästar i sjukhage är två för mycket. Men denna kväll kände jag vilken tillgivenhet magic börjar känna för mig och jag hade svårt för att slita mig ifrån hans värme. En känsla som var välkomnade. Fråga: Varför går det inte att kommentera dina blogginlägg? Svar: Folk och "fä" har alltid för mycket fritid i sina liv att de måste kristisera och ifrågasätta, älta om än det ena än det andra. Kan det vara den svenska avundsjuka som gnager? Kan väl aldrig stämma, vi är en helt vanlig familj med upp och nedgångar. Vi tävlar ibland, vi lullar runt i skogen ofta. Vi sitter med läxor med barnen och handskas med autismutbrott. Byter blöjor och torkar spyor. Och nu när vi har valt att ha denna hemsidan sedan ett par år tillbaka så får vi väl stå vårat kast som det vackert heter. Det skall pratas om och tisslas och tassas. Ni vet själva hur det är. Alla har inte samma tankar och ideer. Det har jag aldrig påstått heller. Och som typiskt hästfolk så finns det mer skit att prata om än att se det bra och positiva med andra människor och deras djur. Här nedan är bilder från i sommras på våra avkommor. Cykelträning så ofta vi hinner,helst flera gånger om dagen. Men det måste vara på rätt väg, annars blir det helt fel! Högt,högt upp sitter våran mellanpojk Caden. En riktig spillevink som vi har fullt upp med att hänga med. Amningsmaraton har jag för tillfället med den här lille krabaten. Växa vill han göra och det fort,fort!
Det finns ett par saker man bör tänka på när man bestämmer sig för vilken basutrustning man ska införskaffa till sin häst.
Det ska vara hållbart, lätt att underhålla, passformen ska vara bra och att man har rätt utrustning för rätt ändamål. Grimman som oftast är det absolut första man klär på sin häst bör vara utformad så att den inte skaver eller bränner, men ändå vara hållbar så att den inte brister så fort hästen bestämmer sig för att vara på någon annan plats än där du tänkt dig. Lädergrimma är bra på många vis, men kräver en del underhåll och den brister på gott och ont om hästen vill komma loss. En fodrad nylongrimma är en vettig kombination av styrka, underhållsfrihet och antiskav. Det lönar sig definitivt både i livslängd och passform att lägga på några tior för att få en välsittande bra grimma. Den tillsammans med grimskaftet är förmodligen de man använder allra mest till sin häst. Grimmskaftet är en annan viktig komponent. Alltför ofta syns billiga tunna löstvinnade bomullsgrimskaft. Dessa håller varken emot hästens kraft eller väder och vind. Både hakar och material bör vara utformat och anpassat efter hästens storlek och styrka men också i ett material som inte ger dig själv svedda handflator om något skulle inträffa. saxat från säkerhet-basutrustning för din häst av Mia Kristoffersson I helgen har jag provat något nytt. Jag har faktiskt varit funktionär på en hopptävling, distrikt mästerskap. Det var en spännande upplevelse blandad med förtjusning,rädsla och funderingar. Förstår att det ligger mycket pengar bakom detta med hoppning. 20-talet lastbilar och säkert 40-50 transporter. Många hade med sig fyra hästar var. Jag tyckte att det var välorganiserat, alla funktionärer höll stenkoll på sin uppgift. Speakern meddelade innan klassbörjan hur många startande det var i klassen och vilka nummer som var strukna. Även framridningspersonalen hade sten koll. Informerade ryttare vems tur det var på ett mycket proffsigt sätt. De hade även stor (dubbel A4) nummerskylt med startnummer som visade vems tur det var här näst. Detta gjorde det även lätt för tävlande att på längre håll se och hålla koll hur många startande det var innan utan att behöver fråga någon. En funktionärslista och några förbestämda avbytare gjorde så att allt flöt på och alla fick chans att få paus. Att veta sin arbetsuppgift utan att behöver vimsa runt på måfå. Sedan sprang det funktionär som hade fullt fokus på att mocka efter dessa hopphästar som det sprutade skit ur. Mycket helhavre fanns hos många i foderstaten. Det var en heltids jobb kan jag lova med en framridningsbana och ett framhoppningsridhus. Så fort en häst släppt på trycket var det genast bort mockat. Detta gjorde så att underlaget höll sig bättre, det var trevligare att rida och såg fräschare ut! Lite otäckt var det ändå bland alla stora ekipage som red framåt i energisk trav eller snabb galopp, inte många som höll i handbromsen där. En grej som jag blev förvånad över var alla skrikande hästar. Minst ett 10-tal gnäggade högt utan ryttaren eller hästskötarna brydde sig om det. Och sedan alla hästar som sparkade i transporterna. Kan nämna att det var lite livligare än på en westerntävling. Ryttarna var så fokuserade och allvarliga och det var inte många leende man såg tyvärr. De undrade nog varför jag log mot dom och önskade lycka till. Det hör till tycker jag. Jag vill dela min glädje och få andra att le. Med detta vill jag avsluta med att alla discipliner har mycket att ge och ta av varandra och jag har fått insupa mycket nytt och bra saker som jag hade velat se mer av på westerntävlingar. Och som Elin sa, det kanske är dags för mig och pepper att skaffa oss en hoppsadel för att få mig slappna av, släppa kontrollen och tänka framåt. Det tål att tänkas på ;-) |
Categories
All
Archives
October 2015
|