I helgen har jag provat något nytt. Jag har faktiskt varit funktionär på en hopptävling, distrikt mästerskap. Det var en spännande upplevelse blandad med förtjusning,rädsla och funderingar.
Förstår att det ligger mycket pengar bakom detta med hoppning. 20-talet lastbilar och säkert 40-50 transporter. Många hade med sig fyra hästar var.
Jag tyckte att det var välorganiserat, alla funktionärer höll stenkoll på sin uppgift. Speakern meddelade innan klassbörjan hur många startande det var i klassen och vilka nummer som var strukna. Även framridningspersonalen hade sten koll. Informerade ryttare vems tur det var på ett mycket proffsigt sätt. De hade även stor (dubbel A4) nummerskylt med startnummer som visade vems tur det var här näst. Detta gjorde det även lätt för tävlande att på längre håll se och hålla koll hur många startande det var innan utan att behöver fråga någon.
En funktionärslista och några förbestämda avbytare gjorde så att allt flöt på och alla fick chans att få paus. Att veta sin arbetsuppgift utan att behöver vimsa runt på måfå.
Sedan sprang det funktionär som hade fullt fokus på att mocka efter dessa hopphästar som det sprutade skit ur. Mycket helhavre fanns hos många i foderstaten. Det var en heltids jobb kan jag lova med en framridningsbana och ett framhoppningsridhus. Så fort en häst släppt på trycket var det genast bort mockat. Detta gjorde så att underlaget höll sig bättre, det var trevligare att rida och såg fräschare ut! Lite otäckt var det ändå bland alla stora ekipage som red framåt i energisk trav eller snabb galopp, inte många som höll i handbromsen där.
En grej som jag blev förvånad över var alla skrikande hästar. Minst ett 10-tal gnäggade högt utan ryttaren eller hästskötarna brydde sig om det. Och sedan alla hästar som sparkade i transporterna. Kan nämna att det var lite livligare än på en westerntävling.
Ryttarna var så fokuserade och allvarliga och det var inte många leende man såg tyvärr. De undrade nog varför jag log mot dom och önskade lycka till. Det hör till tycker jag. Jag vill dela min glädje och få andra att le.
Med detta vill jag avsluta med att alla discipliner har mycket att ge och ta av varandra och jag har fått insupa mycket nytt och bra saker som jag hade velat se mer av på westerntävlingar.
Och som Elin sa, det kanske är dags för mig och pepper att skaffa oss en hoppsadel för att få mig slappna av, släppa kontrollen och tänka framåt. Det tål att tänkas på ;-)